Likt en gigantisk fågelbur av vit metalltråd breder utställningen ut sig i det 500 m² stora galleriet i Marabouparken. Man är fångad och kan endast ta sig fram i gångar mellan podier och föremål. Samtidigt är allt genomsynligt, ljust och öppet, på display och transparent. Är det så här de ser på konstscenen?
Allt sedan 1999 när de fyra medlemmarna Markus Degerman (konstnär), Andreas Nobel (inredningsarkitekt), Jonas Nobel (konstnär) och Fredrik Stenberg (arkitekt) bildade den exprimenterande gruppen Uglycute har de ställt frågor om gränslandet mellan formgivning, arkitektur och konst.
I denna retrospektiva utställning syns resultatet av det arbete som startade som en direkt reaktion på det debattklimat som då var rådande inom svensk design, där en iskall slick minimalism dominerande uttrycket. Diskussionen de skapat har belyst missförstånd om hemmablindhet, ömsesidig okunnighet i bägge läger och det blev tydligt att konstscenen var det forum som överlägset bäst lämpade sig för deras hybridaktiviteter.
Gruppens olika professioner gjorde att de arbetade i olika typer av material och med olika tillvägagångssätt. Ekonomiska förutsättningar, teori och samarbete gav upphov till deras signifikanta fulsnygga ”look” med objekt, möbler, objekt och rumsliga installationer tillverkade i enkla och billiga material plywood, nålfilt, frigolit och lera. Uglycutes arbete är mest socialt, kollektivt och icke-kommersiellt med en utgångspunkt i att folkbilda och inspirera. Genom workshoppar, kvällskurser och föreläsningar har de skapat en stilbildande skola där en do-it-yourself attityd råder.
Bland annat gjorde gruppen 2004 en möbelserie som de kallade Det oförklarliga mervärdet på Home-mässan i Älvjö där de ställde sig frågan om hur det kommer sig att man allt oftare använder ordet design som ett adjektiv istället för något som görs, alltså ett verb. När är något odesignat? Serien bestod av möbler i furu och kuddar med potatistryck.
